ibland måste du stå ensam för att försäkra dig själv om att du fortfarande kan,
Varje morgon 06.53 så står det en ung kille utanför grundskolan som ligger mittemot mitt lägenhetshus, och i början så försökte jag luska ut en liten form av berättelse. Vem han var, vart han kom ifrån, varför han var där innan dörrarna ens hade öppnat och varför han alltid stod med händerna i fickan och vandrade lite halvdant fram och tillbaka. Jag började undra, och jag började vänja mig vid att han alltid var där varje morgon och att jag skulle varje dag hitta på någon ny typ av berättelse om hans liv. En berättelse om denna unga främlingen som alltid står där utanför Kungsholmens grundskola innan dörrarna har öppnats.
Men någon gång i början av januari så försvann han. Jag såg inte honom på några dagar, tänkte först att det var på grund av jullovet, men jullovet var ju över? och jag började innerligt bli orolig och rädd att någonting hade hänt honom och där försvann mina berättelser. Allting jag hade tänkt ut försvann, och jag började tänka hemska saker. Att han hade blivit slagen av någon familjemedlem att han knappt kunde röra sig till skolan, att han hade blivit kidnappad eller att han hade blivit mördad eller dött i en olycka eller av en sjukdom. Mina berättelser fick helt plötsligt ett slut och det var ett slut jag inte ville ge honom. Jag hade så många drömmar för denna unga främlingen som alltid gjorde min dag lite extra speciell. Det gick dagar, det gick till och med två veckor och jag hade bestämt mig för att gå vidare, eftersom jag ändå inte kunnat ta reda på vem han var. Jag var ledsen och jag undrade fortfarande vart han hade tagit vägen och det gjorde lite ont.
Då hände det, den 26 januari. Där stod han. Den unga killen som gav min dag lite fantasi, lite hopp och lite drömmar. Det hade inte hänt något, eller det kanske de hade gjort. Men han var inte borta. Han var där och han levde, och återigen stod där med händerna i fickan och vandrade lite halvdant fram och tillbaka. Han vände sig om och tittade mot mitt håll och jag log ett genuint leende för att jag var så otroligt glad att han fortfarande lever. Nu blir jag inte lika orolig när han inte står där varje morgon, utan det blev mer som en chock när jag sett honom i två månader varje dag tills att han plötsligt inte stod där.
Så med detta blogginlägg så vill jag tacka killen som står där på morgonen, även om jag inte vet vem du är och förmodligen aldrig kommer gå fram och säga hej eller liknande. Men ja, jag hoppas att du får ett lyckligt liv, ett liv med otroligt många möjligheter och att ingenting ont sker dig. Jag tror på dig!
ps. vet inte vart han har tagit vägen nu. han står inte där på morgonen längre...