amanda jansson,

Har påbörjat Katrin Zytomierskas bok om hur hon blev av med 30kg övervikt, och hon är lugnt sagt väldigt aggressiv i sin bok - vilket jag tycker är väldigt bra. Men de första hon ber en att göra om man ska börja denna resa med henne är att berätta för alla att du bestämt dig för att banta (ändra din kost). Nu behöver jag inte gå ner 30kg, så oroa er inte utan jag behöver bli av med mitt sockerberoende. Sen att jag kanske blir av med ett kilo här och där, det kommer jag inte klaga på - men jag ska verkligen inte göra något extremt. Dock tar jag nu denna blogg i akt och berättar för de personer som läser den så att ni kan göra resan med mig och även hjälpa mig att inte äta den där sockerbomben som jag suktar efter.

 

Alla som har bott med mig vet att jag är sockerberoende, jag tycker till och med att det är svårare att sluta med än cigg. För cigg kan jag faktiskt gå en vecka utan, men utan socker så blir jag helt tokig och nu menar jag all form av socker - även fruktsocker. Som sagt, socker är som min hemliga älskare och jag kan inte få nog. Jag smyger med det, jag ljuger om det och jag kan till och med bli riktigt arg om någon försöker ta ifrån mig det eller har ätit upp det som jag hade köpt. 

 

Vad jag brukar och mycket väl skulle kunna göra nu: Förut när jag verkligen skämdes över att äta socker framför andra, så brukade jag röra ihop en chokladbolls smet, sockerkakssmet elller kladdkakssmet (liten mängd så det inte märks) och sitta och äta medans min bror kanske var ute och tränade, min syster satt på rummet och pluggade eller när föräldrarna var och handlade - eller när alla låg och sov. Snabbt skulle det gå också. Jag glufsade i mig den så snabbt att jag ville gråta för att jag inte längre hade någonting kvar, men jag gjorde ju det för att jag inte ville bli påkommen. Jag ville inte att min bror skulle komma hem, min syster komma ut i vardagsrummet eller föräldrarna skulle se mig sitta där i soffan och se mig, jag ville inte se besvikelsen i deras ögon att jag satt där med sockret i hela ansiktet och i magen. Jag ville inte skämmas.

 

Jag var och är fortfarande beroende av socker. Jag kan till och med komma på mig själv smyga ut i köket, ta en godisbit eller liknanade som innehåller mängd av socker, stå där i skafferiet och äta upp det snabbt innan jag går tillbaka till vardagsrummet och sätter mig i soffan. Ingen märkte, så jag gör nog det igen... sen igen... sen igen... Det tar aldrig slut.

 

Så nu banne mig ska det ge sig! Jag ska sluta med socker, och det måste jag göra idag. Så ni som umgås med mig i denna underbara sockerfyllda verklighet - LÅT MIG FAN INTE ÄTA SOCKER!!