Allmänt - Funderingar

Det är äntligen höst och det känns,

Det är egentligen otroligt roligt att jag älskar hösten så mycket som jag gör eftersom det är runt den tiden jag har som mest ångest. Det spelar faktiskt aldrig någon roll om det är tiden som får mig att skratta som mest eller gråta som mest. Hösten har alltid dragit fram funderingar, tankar, drömmar och känslor som jag sällan bär på resten av året. Är inte det lite ironiskt? Kärlek och ångest går på något vis hand i hand i min berättelse.

Jag är lycklig just nu, väldigt glad över många faktorer i livet men ändå sitter jag på en parkbänk, i kylan med alldeles för mycket kläder på mig och bjuder in min ångest. Jag bjuder in den på ett samtal runt denna tid varje år och varje år kommer vi fram till samma sak. Jag måste lära mig att leva lite, att inte överanalysera mitt liv och låta mig själv andas. Och efter vi återigen kommit fram till detta så stannar hen lite längre, ungefär till slutet av december och det fantastiska årsskiftet där vi bestämmer med en ordförandeklubba att jag ska leva. Att jag ska göra allting jag inte gjort tidigare, att jag ska bli lite smartare, lite starkare, lite roligare och lite trevligare. Vi bestämmer att det är de här året som jag ska erövra allt och vi tror på det, vi lever på det.

Men sen är det 1 januari igen och jag väljer att säga hejdå till ångesten och längtar smått på att få se hen igen, prata med hen och på det viset få älska igen! Vet att det låter lite skumt, men ångesten har idag blivit min vän och jag är så otroligt glad över det. Jag är fantastiskt lycklig att ångesten inte längre tar över mig utan att jag faktiskt kan samarbeta, älska och leva med hen! 

Jag är inte längre rädd för dig, ångest. Jag välkomnar dig för att jag vet att en dag kommer jag erövra den världen som jag vill leva i. En dag kommer världen ha alla färger i sin vind. 🍂🍃🍁🌿