the sirens' calling,
Efter en solig men lång helg, och en hel del konstigheter, så regnar och åskar det här i Nacka. Men det gör inget för jag är äntligen hemma igen i min lilla lägenhet, sitter och äter yoghurt, jordgubbar och granola till lunch då gårdagen var rätt så onyttig. Jag var så in i norden bakis och trött igår att jag inte orkade bry mig om vad jag åt osv. Men det gör inget, ibland får man ha sådana dagar!
Jag vet inte vad det är som pågår i mitt huvud och i min kropp just nu. Men jag känner att jag skulle behöva snacka av mig, så jag tänkte att jag kunde skriva lite om allting här då det var ett tag sen jag gjorde ett inlägg. Nu tänker säkert någon som läser det här, "borde hon inte vara mer privat om just sådana här grejer?" --- Kanske, men varför ska man inte kunna vara öppen om tankar och känslor? Varför måste man alltid gömma de för allmänheten? För att man då visar sig vara svag och sårbar? Åh, snälla. Jag orkar inte bry mig längre, för nu har jag gått och blivit lite halvt matt på mig själv och på världen. Hela den här veckan har det skrivits om idioter hit och dit, om krig och död, och det är otroligt vidrigt. Jag blir äcklad av dessa människor. Äcklad att dom inte har något hjärta överhuvudtaget. Jag blir besviken och ledsen. Jag kan inte förstå hur man kan leva med sig själv efter man har dödat någon annan eller ens varit delaktig i liknande beslut. Jag kan inte ens sätta ett finger på en sådan psykopat. För mig är det mot naturen att vara en sådan hemsk människa.
Men det jag egentligen skulle skriva om var att jag har känt mig så otroligt konstig den här veckan. Jag har gått runt och haft en konstig magkänsla, och huvudet känns tungt hela tiden. Och så här vill jag inte känna längre, för det var precis så här jag kände i två veckor innan mormor dog, så nu går jag runt och är rädd/orolig att något liknande ska ske. Det känns inte alls bra och samtidigt så vet jag inte varför heller - för jag kan ligga och sova, och helt plötsligt vakna upp av att det känns som att någon står på mig och ångesten bara drar över mig som en storm. Till och med nu känner jag mig så otroligt tom och det känns bara som att något inte står rätt till. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan heller. Jag kanske bara behöver sova, eller ta en promenad? Men promenaden får nog vänta ett tag, för det är en total storm här utanför. Har fem cm vatten på hela bakgården, och halva rabatten har hamnat utanför. Vet inte riktigt hur denna dag ska sluta. Men jag behöver göra något annat, hitta lugnet på något sätt, så kanske gör lite yoga för att lugna ner mig själv. Men det är lite så jag känner mig just nu, precis som stormen utanför dörren. Alldeles förvirrad och vill att allting ska försvinna från min väg... hahaha
Förlåt för detta förvirrande inlägget och jag hoppas ni alla har en bra dag ändå, för nu ska jag försöka få den här konstiga känslan att försvinna.
Massa pussar och kramar på er.