amanda jansson,

Jag har varit lite saknad i strid de senaste dagarna, jag vet att jag skrev igår men det var nog de onödigaste inlägget jag kunnat skriva men jag har även varit sjuk. Något som gör mig allmänt tråkig då jag blir rastlös som attan men har ingen ork att bry mig. Så idag tänkte jag väl försöka att skriva ett inlägg med lite substans, dock var det svårt att komma på någonting vettig, så vad detta leder till... Det vet jag inte.

 

Jag tänkte skriva lite kort om vänner och förväntningar runt omkring sina vänner. Allting började med en vän tidigare i år som inte riktigt förstått själva idéen om att vara där för sina vänner när man förlorat någon, eller om något överhuvudtaget negativt eller positivt händer i ens liv.  Man ska inte bara skicka ett sms och skriva "jag finns här om du behöver något" - speciellt inte om man klassar sig vara någons allra bästa vän. Utan då lägger man lite energi, man satsar lite. Man tänker på personen, undrar hur den mår, frågar hur den mår, man berättar att man finns där och man försöker sitt bästa att få den personen att må en gnutta bra om den som sagt förlorat någon till döden. Man försöker. Och när den personen som man anser är sin bästa vän inte finns där, men istället i denna situation förväntar att man ska sitta där och lyssna på henne/honom och deras problem... Så bör man nog tänka om, omvärdera relationen och fundera på om relationen inte råkar vara vanlig bekantskap istället för något mer. 

 

Det händer ganska ofta i denna ålder att vänner kommer och går, att man träffar nya, klickar med dom direkt och sen visar det sig att det inte alls var som man trodde. Men när man förlorar någon man varit vän med i 5 år eller mer, så känns det alltid som att man blivit bedragen. Bedragen på alla år man spenderat med dom, alla gånger man har vänt och vridit på sig själv för deras skull men aldrig fått samma typ av respekt tillbaka. Det är tråkigt, det gör ont och man blir så ofantligt frustrerad att man inte får säga det till dom. Att man bara ska gå vidare med sitt liv utan ett avslut. Det är verkligen en klass för sig eftersom att dem under 5 år har fått en att tro att man ska kunna lita på att dem finns där för en, att man får den där respekten man själv ger, och att man inte ska behöva oroa sig för att bli lämnad. Det är även där många tror att det handlar om att konstant visa sin vän att tycker om henne/honom, men det är ju inte riktigt så. Spelar ingen roll hur många komplimanger du ger.. Utan det handlar alltid om att visa att man bryr sig.

 

Som t.e.x. nu när jag blev sjuk av feber och halsont, så tog Felicia och Tobi hand om mig på måndag genom att gå handla mat, gosa, spela kort, och bara ta det lugnt. Sen idag frågade Therese mig när hon fick reda på att jag var sjuk, om det var något jag behövde, om jag ville att hon skulle åka och handla och sen komma förbi mig. (Visst tackade jag nej, så blev jag så otroligt glad. Riktigt grym tjej!) Men det där är vänskap! Även om man kanske vet att personen egentligen inte vill, så frågar man. Tanken som räknas. Man visar att man bryr sig. Jag är bara så otroligt glad att den personen som valde att behandla mig sisådär är borta från mitt liv och att jag istället vann vänner för livet. Människor jag kan prata med, som kan prata med mig, människor som man bara njuter av, människor som man kan vara sig själv med utan att få höra dryga kommentarer som påstås vara "skämt" men egentligen inte är så jäkla roliga. 

 

Ja, det var den lilla ilskan jag hade som gått och snurrat på mitt huvud. Tack för att ni lyssna. Puss på er.

Återigen, mina vänner är riktigt fantastiska.