amanda jansson,

Kan vi prata om det faktum att vi oftast slutar upp som fotnoter i andra människors historier? Att vi till och med slutar upp som fotnoter i våra egna böcker för att vi väljer att inte korrekturläsa den, skriva om den, läsa den igen, och fylla den med fler historier. Vi glömmer bort hur lätt det är att bli en fotnot, hur svårt det är att säga nej och hur livet bara går vidare utan att vi märker det - att det slutar med att vi lever ett liv vi alltid fruktat. Vi glömmer vart fokusen bör vara, för att vi sitter där på våra rumpor, lite för självgoda och tror att vi är så mycket bättre än personen som står bredvid oss. Vi tänker "Jag är så mycket smartare, snyggare och bättre än de människor som jag känner, för jag gör aldrig deras misstag - jag vet allt. " Men när vi sitter där och tänker att vi lever våra liv så har vi snabbt glömt bort att vi bara observerar det, vi lever aldrig vårt liv fullt ut. Vi glömmer bort hur vi ska andas in och andas ut, om vi inte har någon bredvid oss som påminner oss hur man gör. Vi glömmer bort hur känslor faktiskt ska kännas för att vi är så rädda att människor ska dömma oss, men det slutar upp med att vi dömmer oss själv så starkt att vi slutar upp som en fotnot i någon annans bok.

 

Anledningen till detta inlägg är för att jag insåg idag att jag kan inte sluta dömma mig själv. Jag går runt och känner ett behov av att rätta mig själv från det som andra vill att jag ska vara och det är så otroligt dumt. Jag tror att om jag gör det här, eller det, eller om jag inte gör det - så kommer någon förmodligen att gilla mig mer, vilja ha mig mer, eller till och med behöva mig mer. Men det jag ofta glömmer bort är de faktum att om dem inte gillar mig från början, eller i alla fall efter en konversation och tänker "Jag vill veta mer" så kommer dem förmodligen aldrig tycka om mig, behöva mig, eller vilja ha mig. För alla människor passar inte ihop i det pusslet vi kallar livet, och i det ögonblicket som du försöker vara något du inte är, så kommer folk börja märka att saker och ting inte stämmer, att du inte passar med de bitar som du har gett dem. De bitarna kommer inte passa i deras fullständiga pussel, och det är då du blir en fotnot... Eller det är snarare då jag blir det.

 

Jag blev en fotnot i min egna bok idag. Jag hade bestämt mig för att göra något jag aldrig brukar göra, i alla fall aldrig nykter och det var att bara säga till en trevlig människa att det skulle vara trevligt om man kunde träffas någon gång, ta en fika, gå ut och gå eller laga mat ihop. Men nej, jag gick runt och sa till mig själv att så kan man ju inte göra. Man kan inte bara fråga någon en sådan fråga, man måste känna personen bättre, man måste åtminstone ha lite gemensamma vänner. Man kan inte fråga en person man knappt känner om man kan ses. Då kom ju även rädslan, rädslan att de inte gillar en, vill ha en, eller behöver en. Rädslan att vara ensam, rädslan att aldrig vara tillräcklig men samtidigt rädslan att man inte är ensam, och att man är tillräcklig. Det är en ond cirkel som inte bara spökar hos mig (hoppas jag) utan att någon annan känner likadant. Dock är jag rätt trött på att vara så, att jag inte sparkar till mig själv och tycker att jag är facit på min bok, att jag är början, mitten och slutet på mitt liv.