All that she wants,
Jag har alltid varit den typen av person som predikar om att vara ensam, ungefär som att vara ensam skulle vara någon form av självrannsakan. Jag har i princip sagt att man kan aldrig veta vem man är förrän man vet vem man är när man är ensam.. Och för att vara ärlig mot er nu, så har jag också alltid trott på det. Som det där uttrycket "Du kan inte älska någon, tills du har lärt dig att älska dig själv." Förlåt språket, men det är bara fullständigt skitsnack. Du kan älska någon innan du har lärt dig att älska dig själv. Dock tror jag att det kan vara svårt för den andra personen att älska dig förrän du älskar dig själv, eller åtminstone accepterar vem du är. Du måste nämligen kämpa för ett förhållande, för den andra personen och då krävs det att man öppnar upp sig, delar med sig och väljer att inte vara ensam. Oftast så är de enda som håller en tillbaka är att man har en stor rädsla att människor bara lämnar en i sticket. Så istället väljer du att vara ensam för att inte känna smärtan när någon annan väljer det åt dig. Men kom ihåg att om någon lämnar dig; ta ett djup andetag och säg till dig själv att du är viktig, du förtjänar bättre.
De senaste åren har jag valt att vara ensam, vilket betyder att jag har haft chanser att vara med någon, öppna mig, dela med mig, och släppa mitt ensamvarg liv i det förflutna. Men jag gillar att vara ensam för det mesta och visst, ibland kan jag komma på mig själv tänka att människor som älskar varandra så där mycket, är även något jag bör önska för mig själv? Och det är där jag plågar mig själv lite med frågan - Är det verkligen bättre att vara en ensamvarg än att bara "fejka det"? och genom att "fejka det" så menar jag att du fejkar din väg in i någons hjärta, och det slutar upp med att du ljuger så bra för dig själv så du får uppleva de där fantastiska, lyckliga ögonblicken man har med en annan person. Och ja, jag har prövat det. Även om jag bara är 21 år gammal, så har jag fejkat mina känslor för att hitta dessa regnbågar, enhörningar och krukor av guld i mitten av ingenstans för att få uppleva det alla andra pratar om. Det fungerar, men det är bara ett litet tag som du är lycklig. Du njuter av den tid du spenderat med mannen eller kvinnan du fejkar det för och för just de stunder; så tror du verkligen att du är så genuint glad som alla andra kära människor är. Men sedan ligger du i din säng, helt ensam, och du är på väg att somna; då inser du att de känslor du har övertygat dig själv om att ha. De har försvunnit och mannen eller kvinnan, du hade tillbringat så många timmar med .. De befinner sig inte i närheten av dina känslor eller ditt sinne för den delen. Det är då du förstår att dem har aldrig varit där från början.
Så vad väljer vi att göra? Väljer vi att "fejka det" ytterligare några år, för att se att kanske en dag; en av de människor som vi har fejkat det för faktiskt kommer att sluta upp att vara på riktigt? Eller väljer vi att vara ensamma och vänta på regnbågar, enhörningar och krukor av guld? Jag skrattar faktiskt lite åt mig själv just nu, men jag vet inte vilket alternativ som är bäst. Men jag vet att jag vill se vad världen har att erbjuda, jag vill nog ha en blandning av ensamvarg och regnbågar.