it's a funny thing,
När ångesten och livsmotivationen kickar in så är det alltid lika svårt att sätta ord på sina tankar och känslor, men ändå är det alltid då man har det där stora behovet att få skriva av sig, prata av sig eller kanske till och med få skrika av sig.
I dag känner jag mig trött, värdelös, tjock, blek, sjuk, aptitlös, sötsugen, liten, ensam, tom, arg, frustrerad, ledsen, lättad, skakig, energilös, snål och tydligen så var det inte jättesvårt att sätta ord på det man kände men svårare är nog varför och om jag egentligen känner så eller om det är något annat som ligger och trycker. Men i mitt lilla huvud så pågår tredje världskriget och jag vill att det ska försvinna, bli lite tyst och slippa behöva känna på det här viset.
Samtidigt får jag så otroligt dåligt samvete då jag vet att jag borde ta en promenad, laga lite mat, njuta av solen samt gå på moln på grund av att jag snart åker men jag har svårt att tvinga mig in i det. Jag känner mig dyster och tråkig. Jag känner mig ful och ynklig. Jag känner mig dålig och för någon jäkla anledning, väldigt öppen med detta. Men det är väl dags att man slutar se på dessa ord som någonting farligt, som att de hör hemma på den svarta listan för egentligen bör de vara dessa saker vi pratar om öppet så fler kan relatera, så fler kan komma underfund om anledningarna och hur man ska ta sig vidare och så att fler personer slipper känna på de här viset - det är nog, enligt mig därför vi bör prata om allting som får oss att sluta känna oss som oss själva.
Jag är egentligen en väldigt glad, självsäker, trevlig, sprallig kvinna som älskar solen, promenader, att laga mat, att dricka vin, att dansa, att prata, skratta, gråta, och leva. Men när jag hamnar i dessa svackor så försvinner den delen, den delen som betyder allt för mig och jag vet aldrig hur jag får henne tillbaka, utan hon sitter där och väntar tills detta är över och ibland tar det så lång tid att jag knappt vet vart hon sitter och väntar. Så ibland är jag den här versionen av mig själv som jag inte vet hur jag ska tackla eller om jag någonsin kan tycka om henne. Hon är en mycket sämre version än den jag egentligen är, och jag har låtit henne få vara mig i så många år, runt människor som bara intensifierade den personligheten som många gånger kunde spotta andra människor i ansiktet, skratta och gå därifrån. Men jag umgås inte med de vännerna längre och det gör att denna personligheten blir mer synlig, speciellt om hur mycket jag faktiskt inte tycker om den sidan av mig sjäv.
Så hej ni där som läser detta. Jag heter Amanda och jag har två personligheter, varav en av dem är absolut inte mig och den andra är allting jag har drömt om att vara.
Den personen jag egentligen är en person som trivs i sitt egna skinn, är inte rädd för att göra misstag eller skämma ut mig själv, skrattar högt och tycker om människor. Jag älskar djur, och tycker om att sjunga och dansa. Jag tycker om att prata om världen, politik, växter, musik, fotboll, känslor, vin, mat, inredning, djur och egentligen allting, och väldigt ofta blir det intensivt när jag inte känner att jag får fram orden ordentligt. Jag dömer inte människor, Jag leker med tanken att få gifta mig, skaffa barn och leva ett lyckligt liv. Jag tycker att livet är härligt och jag tycker det är fruktansvärt jobbigt när jag ändrar tonläget och låter arg/irriterad/elak. Hon drömmer om en bättre värld... Men den andra, ja jag vet inte vem hon är, jag är inte självsäker, jag tycker inte om mig själv och jag tycker inte om andra heller för den delen. Jag tycker att livet är svårt och jag känner mig ensam. Jag känner ett mörker över mig själv som inte går att beskriva, ett mörker som tar över och då försvinner den personen jag egentligen vill vara och är.
Jag heter Amanda och jag har mina fel. Jag kan vara hård mot människor och mot mig själv och jag kan tycka att de bör göra allting enligt mina riktlinjer. Jag är en perfektionist som ofta slår mig själv muntligt om jag inte göra det perfekt från början. Jag gillar resultat och är de inte positiva så har jag slösat min tid. Jag har mina fel och det värsta är att jag är så medveten om dom att jag ibland hamnar i djupa gravar och kan inte klättra upp förrän det har gått någon månad, eller två eller nästan ett år. Ibland hamnar jag så fel att jag inte ser någon utväg.
Här har ni en liten bit av mig, och den biten är privat. Den biten är för första gången öppen för alla er att se. Så varsågod, hoppas detta kan ge er någonting. Vad de än är. It's a funny thing, this thing we like to call life.